Undersäkring av kraftuttag?

Jag skrev just följande inlägg på Voltimum:

Jag har tänk om lite grann. Naturligtvis ska uttag normalt avsäkras efter dess märkström!! Speciellt CEE-uttag som finns i olika storlekar just efter dess märkström. Även för perilexuttag förväntar man sig med rätta att kunna ta ut dess märkström på 16 A. Schuko...nja, det återkommer jag till.

Men att elinstallationsreglerna skulle kräva att man avsäkrar uttag efter dess märkström är årtiondets bomb inom elsäkerhetsfrågor, så det är inte så konstigt att det orsakar kommentarer...

Jag tror inte någon är emot att avsäkra ett CEE 432 med 32 A, tvärtom. Eller är ni det?

Men, det kan i många anläggningar innebära ett nytt mätarskåp med högre mätarsäkring eller andra större förändring av matningen. Om det nu inte behövs mer än 25 A, dvs om vi på lämpligt sätt kan påverka att Ib håller sig under detta värde, är det då ekonomiskt och elsäkerhetsmässigt försvarbart att ändå ställa krav på 32 A? Bryter det verkligen mot reglerna i 433.1 att använda 25 A säkringar i detta fall?

Frågan är dock inte helt enkel då det finns ett antal besvärliga faktorer att beakta här:
- Hur bedömer man och kontrollerar den normala belastningsströmmen Ib?
- Vad förväntar sig brukaren ifråga om maximalt tillåten belastning?
- Hur klarar uttag överbelastning?
- Hur klarar kablar överbelastning?
- Hur klarar överströmsskydd överbelastning?

Belastningsströmmen Ib

Hur kontrollerar vi storleken på Ib, dvs hur säkerställer en elinstallatör att Ib inte överskrids?

För uttag så går det inte. Det är ett faktum vi inte kan ändra på(?!). Det skulle t.ex kräva max ett (1) uttag per grupp och kraftigt överdimensionerade huvudsäkringar. Det är dessutom få personer som är medvetna om och summerar hur mycket de belastar varje grupp via uttag och andra apparater. Brukaren kan överbelasta gruppen även när han ansluter en låg last till en redan högt belastad grupp. Än svårare blir det för huvudledningar (dessa tillåts ju dimensioneras utifrån en viss sammanlagring, dvs tillfälliga överlastströmmar tillåts - detta troligen av ekonomiska skäl).

Så att hänvisa till uttagets märkström, och att brukaren inte får belasta uttaget mer, det håller inte i praktiken - det krävs andra fungerande skydd också.

Och att dimensionera anläggningen efter worst case (t.ex svärmor och henns fem värmefläktar) skulle vara ekonomiskt oförsvarbart.

Hur mycket tror brukaren att ett uttag går att belasta med?

Jag tror så här:
- CEE-uttag: Dess märkström, eller kanske snarare den maskin vars stickpropp passar i uttaget
- Perilex: Hela spisen. Somliga kan dock ha kunskap om en matning som är underdimensionerad. men inte så mycket mer.
- Schuko: 10 A, men i praktiken så mycket som inte får säkringen att lösa.

Vi kan dock inte gardera oss för brukare som får en snilleblixt och köper en CEE-förgrening så att alla 15 maskinen kan kopplas in på samma CEE-uttag.

Med andra ord, brukaren kan tro precis vad som helst. Skydden i elinstallationen måste klara av det, om än vid enstaka tillfällen.

Vad kan vi som elinstallatör göra åt detta? Vi kan i alla fall försöka påverka brukaren genom uppmärkningen av speciella fall, t.ex att ett CEE 432-uttag bara är avsäkrad med 25 A. Det borde gå hem hos de flesta. Å andra sidan förekommer att innehavare löser sina huvudsäkringar och tycker det är jättekonstigt - det har aldrig hänt förr (innan dom skaffade vattenkokaren) och dom förstår ingenting.

Vad händer vid överbelastning?

Nästa naturliga fråga är faran med att mer eller mindre kontinuerligt överbelasta kablar och överströmsskydd. Varmt blir det, bra är det inte, brand kan det bli - det är ett reellt problem. Frågan är hur stort problem det är.

Vi ska givetvis göra vad vi kan för att undvika överbelastning, Ib < In < Iz ska uppfyllas, det är inte tal om annat här!.

Men ändå, om ett överströmsskydd inte förmår att skydda mot överlastströmmar, vad är det då värt? Då kan vi lika gärna strunta i det och enbart använda kortslutningsskydd. Framför allt så förutsätter nog de flesta att överströmsskydden klarar av sin uppgift utan att orsaka brand.

Överbelastning av kabeln är det enda som vi med säkerhet kan påverka här genom att gå upp i area och därmed överträffa formel 2 i 433.1. Men trots att VP-rör med 1.5 mm2 FK, avsäkrad med 10 A diazed kan ligga inbäddad i isolering så har jag inte hört talas om fall där de har smält ihop. För kablar krävs långvarig konstant överbelastning.

Man kan undra om det andra villkoret i 433.1 I2 < 1.45 * Iz är bra eller dåligt. Det har troligen ekonomiska orsaker som i praktiken ändå visat sig fungera? Den som vill kan nog skada kabeln genom att överbelasta den, men det kräver skicklighet och uthållighet.

Så frågan är igen hur stort problem detta är idag. Det verkar ändå som om de allra flesta anläggningar idag är lämpligt dimensionerade och att skydden klarar av sin uppgift. Det är nog betydligt vanligare med varmgång pga bristfälliga anslutningar.

Överbelastning av uttag

Schuko är i allmänhet avsäkrade med 10 A. Det är nog lite vågat att påstå att det skulle vara fel. Hur ska man då ställa sig till lamputtag som faktiskt är översäkrade idag? I och för sig kommer fler och fler stickproppsanslutna apparater som kräver en högre säkring, så i framtiden kanske vi behöver fundera på att säkra upp dessa uttag. Men det finns vittnesmål om att schukouttag som belastas med (godkända) 16 A förr eller senare brinner upp...

Av den anledningen vill man kanske använda ett mer potent uttag, t.ex CEE 432 istället för CEE 416 (även om just CEE-uttag verkar tåla sin märkström). Är det verkligen fel?

Oj, det här blev ett långt inlägg...undrar när folk slutade läsa....
Jag menar alltså att man bör få dimensionera Ib efter den faktiska belastningsströmmen (med hänsyn till dess natur - kortvarig eller långvarig), inte efter uttagets märkström. Det måste kunna finnas tydligare sätt att kommunicera ett uttags maximalt tillåtna belastning på.