Lite historik om olika kabelinstallations system i Sverige genom tiderna

(tar upp de vanligaste i bostadsinstallationer, det har funnits mängder av andra sorter...)

Källor: Sieverts Kabelverks minnesskrift över de första 50 åren 1938

Läroböcker och elgrossistkataloger från olika årtionden.

Bilder ur ovanstående litteratur samt från egna samlingen.

Utvändiga system

ca 1880-xx ?: Lindrigt isolerade enkelledare klamrade med metallkrampor med mellanlägg av fiber, läder och dyl.

bild: Sieverts minnesskrift 1938

ca 1885-1904 Trälistsystemet: Enledare ilagda i frästa spår i trälist med lock. Ledarna från början av blanktråd, senare isolerade ledare. Förbjöds i Sverige 1904 p.g.a brandrisken.

bild: Sieverts minnesskrift 1938

trälist för både vägg & tak

ca 1890-ca1950 Knopplednings systemet: infördes på marknaden omkring 1890.

I torra lokaler användes tvinnad glansgarnsledning ”HVG” på mindre porslinsisolatorer, i fuktiga lokaler användes mest impregnerade enkelledare på större isolatorer, från ca 1918-20 kom en ny typ av isolatorer med droppskydd som benämdes ”källarisolatorer”.

Vänster bild: knoppledning ”HVG” (glansgarn) och VU i porslin, från tiden 1890-1920

för torra lokaler

Höger bild: knoppledning förmodl. ”MVM” (mönjeledning) eller ”FVIN” och kapslad brytare i porslin (stallströmbrytare) med källarisolatorer, från tiden 1920-1940-tal.

Just denna installation kommer från ett stall men var minst lika vanlig i källare.

Bild: porslinsknoppar för tvinnad glansgarnsledning

(salufördes i varierande färger, t.o.m transparent)

Det verkar som knopplednings-systemet var som störst fram till 1920-talet i torra utrymmen, i källare o.d. levde den kvar in på 1940-talet.

Vanligaste areorna var både 1 & 1,5 kvadrat.

Systemet fasades sakta ut under 1940-talet, fanns dock kvar i SEF:s ackordslista 1948 och minsta ledningsarea för knoppledning hade 1952 höjts till 2,5 kvadrat och var endast godkänt för provisoriska anläggningar.

Det går fortfarande att hitta ”original” knopplednings-installationer i drift idag, oftast då i källare.

Bild: källarisolatorer i porslin, längst till vänster sitter en bit ledning kvar så man kan studera hur de bands fast på knopparna.

1905-nutid: Kuhlokabeln. Fick namnet efter sin utvecklare, Ernst Kuhlo, som tydligen aldrig tog patent på kabeltypen, men en Franz Kuhlo (troligtvis Ernsts son) fick mer än ett patent på förbättringar av kabeln. Har någon mer info om detta är jag tacksam att få veta.

En tunn smäcker kabel för prydliga installationer i torra lokaler. Kopparledare med vulkanisering och därefter ytterligare vulkanisering till rund form, slutligen metallmantel.

Manteln tillverkades från början av antingen koppar, mässing eller förblyat järn.

Följande text och bilder hämtad ur ”Starkströmselektroteknik med anvisningar beträffande elektriska anläggningars anskaffning och underhåll” 1909:

”Ledningarna kunna antingen målas i tapetfärg eller ock blankpoleras och fernissas. Poleringen förekommer endast vid mässings- och kopparledningarna. Ledningarna kunna mycket lätt böjas och rätas med tillhjälp af för ändamålet afsedda verktyg.”

Fanns både med och utan manteln som återledare, men då behövdes speciella dosor där manteln anslöts. Detta system förbjöds i Sverige 1921.

Bild: Kuhlokabel med återledande mantel 1909 (det fanns alltså endast en ledare i kabeln, manteln utgjorde nollan).

Bild: distansklammer för förläggn. Av Kuhlo i tak för undvikande af dammränder, även en dosa för återledning skymtar till höger. 1909.

Bild: Reklam 1909.

Bild: Kuhlodosor i porslin, övre raden med anslutningsskruvar för återledande mantel

1918

Kuhlon gick att böja för hand men vid tvära böjar användes Kuhlotången som fanns för olika dimensioner, 1, 2, 3- ledare. Äldre montörer födda på 1940-talet har berättat att de fick lära sig böja med kuhlotång långt in på 1960-talet trots att tekniken var utdöende.

Det fanns även andra specialverktyg såsom avmantlingstång och riktapparat t.ex.

Bild: Verktyg för Kuhlokabel

Bild: Div. Kuhlotänger

Bild: inte helt lätt att böja snyggt med jämnt avstånd mellan ”tuggorna”.(inget man kan skriva i CV:n ändå eller?)

Bild: Kuhlodosor från 1910-60-talet (samt en skarvdosa för två- ledare).

Tidslinje på benämning av Kuhlon genom tiderna:

(obs att oftast användes benämningen ledning före ca 1980,

därefter kabel, gällde nästan alla installationskablar för övrigt).

1907: Rörpansarledning system Kuhlo

1909: Mantelledning system Kuhlo

1919: Rörtråd av Kuhlotyp

1920-tal: Kuhloledning

1930-tal: Kuhloledning/ järngummiledning

1940-tal: Kuhloledning/ järngummiledning

1950-tal: Kuhloledning/ järngummiledning

1960-tal: Kuloledning

1970-tal: Kuloledning

1980-nutid: Kulokabel

Bild: Helt pappersisolerad Kuhlo ”EPR” från 1920-talet. Utgick ur sortimentet i mitten på 1930-talet men återkom 1939-1946 som en ”kristidskabel” under 2:a Världkriget. Ersattes av ”EVR” med enkelvulk kring ledarna.

Bild: En speciell Kulo i skarven mellan tång och böjn. För hand. PVC- isolerade ledare och mantel, därefter Alu- mantel med söm, veckad i hela sin längd för att kunna böjas utan verktyg. Utgick nog ur sortimentet raskt, kan inte finna den i kataloger.

Från ca slutet 1950 till ca början 1960-talet.

I början av 1950 introducerades en ny kulo med plastisolerade kopparparter, därefter pappersfyllnad och 1952 skrev man att ”det kanske blir framtidens kuhlotyp, EKR” , och det blev det ju. Men fortfarande krävdes tång för tvära böjar, manteln var av rostskyddat stålband.

In på 1960-talet kom den med båda skikten i plast men fortfarande med söm på manteln, men nu gick den att böja utan verktyg.

Ca 1980 infördes ett tunt plastlager ytterst och fick benämningen ”EKRK”. Nu var sömmen borta och kabeln var helt rund.

1931-1950: EDIL-kabeln.

Måste bara nämna denna kabel, klarade tuffa installationer i nästan alla utrymmen utom i mark. ”L-et” stod för lantbrukskabel.

Utvecklad av Sieverts kabelverk och ingick i deras ”GEBE-system”, vilket står för ”Gummi-Bly”. Man hör fortfarande gamla montörer kalla kapslad materiel för ”GB-dosa” ”GB-brytare” osv och det är en kvarleva från detta system.

Uppbyggd i olika lager av gummiisolering, bly, impregnerat papper och ytterst impregnerad flätad bomull.

Bild: EDIL från slutet av 1930-talet.

Finns fortfarande många installationer

med denna kabel i drift än idag.

ca1945-nutid: Plastmantlade kablar (PVC) (PV) (Konstgummi)

Oklart exakt vilket år plasten började användas i Sverige som kabelisolering, men följande text har jag funnit i ”Elektroteknisk handbok 1948”: ”på senare tid ha ledningar med isolation av polyvinylklorid börjat tillverkas. Ledningstypen betecknas PV-ledning. Några normer för denna ledningstyp finnas ännu ej”.

1952 hade i alla fall normerna för bokstavsbeteckningar omarbetats p.g.a plasten, den kallades då för konstgummi, (bokstaven ”K” i 2:a och 3:e bokstav i normerna),

Ex.vis EDKL= Entrådig ledare, Dubbel isolering, Konstgummi, Lantbrukskabel.

”vars blymantel endast skyddas av ett hölje av plast, konstgummi”

Bild: EDKL med plastisolering, bly och plast ytterst.

Även EKK:n verkar ha introducerats ungefär vid denna tid, kallades ”plastkulo” på 50-talet, alltså har den funnits med i 60 år nu så meggning är att rekommendera om man finner så gamla anläggningar idag.

Bild: tidig EKK med svart o vit ledare,

(det var de lokala elverken som bestämde färgstandarden, alltså finns det anläggningar än idag som ibland har vit och ibland svart som nolla).

Ja, detta var en snabb överblick över olika kabelsystem vi har haft i Sverige, som sagt, detta är bara en bråkdel av allt som funnits, men jag hoppas det varit intressant att läsa.

Blir det en nästa gång kanske jag återkommer med infällda system genom tiderna.

/Per Wendt Elsamlare