Hej! Ny här, detta är mitt första inlägg.
Vi har precis mätt upp anläggningen som vi jobbat på nu och en vägguttags grupp avsäkrad med en C10 och fick följande värde: 101A och 2.40ohm.
Kabeln är ca 80m lång 1.5mm2 och den kommer inte klara spänningsfallet heller.
Och jag har läst här på forumet om en faktor man ska gånga med (1.5?? 0.85??) vart kan jag hitta detta?
Sökt i ss 436 40 000 utgåva 2 utan att hitta!
Behöver detta pga att projektledningen tycker att "du har ju 101A och 100A räcker" fast impedansen är ju helt fel.
Åtgärden kommer troligtvis bli att säkringen byts mot en b10.
/Adam
Okej tack!!
Visst tusan så var det! Man har glömt en del sen behörighetskursen
Kanske en dum fråga men vad har jordfelsbrytaren får påverkan på utlösningsvilkoret?
Oavsett hur du ändrar med säkringstyper så kommer du aldrig klara kravet på spänningsfall.
Vid belastning beräknad vid bostäder, kontor, butiks- och småindustrilokaler får
spänningsfallet inte överstiga följande värden av den nominella spänningen:
2% I huvudledning från servissäkring till gruppcentral.
3% Sammanlagt i huvudledning från servissäkring och gruppledning för belysning och
småapparater.
4% Sammanlagt i huvudledning från servissäkring och gruppledning för annat ändamål.
Adam skrev: Okej tack!!
Visst tusan så var det! Man har glömt en del sen behörighetskursen
Kanske en dum fråga men vad har jordfelsbrytaren får påverkan på utlösningsvilkoret?
Den har både stor och liten påverkan. Då den bryter för väldigt låga felströmmar mot jord så skulle utlösningsvillkoret kunna uppfyllas med kilometerlånga kablar.
Dock måste överströmsskydden klara av att bryta kortslutning mellan L-N också innan kabeln tar skada, så i praktiken ger inte en JFB så mycket hjälp. Använder man smältsäkringar så kan man beräkna ledningslängden utifrån 5 s brytning vid kortslutning L-N, istället för 0.4 s som man måste göra om säkringen utgör felskydd. Men för dvärgar finns ingen given ström som ger 5 s utlösning så där innebär JFB ingen skillnad, man måste dimensionera dvärgen för 0.1 s.
Bo Siltberg skrev:
Till sist har vi spänningsfallet som begränsar.
Jag skulle vara så fräck så jag skulle säga att vi till att börja med har vi spänningsfallet. Detta då det ändå är det som allt som oftast är dimensionerande.
Klarar vi spänningsfallet så brukar resten också klara sig.
Nu menar jag naturligtvis inte att man skall skita i resten.
Men är man lite halvlat som mig så kan det vara bra att börja med att kika på spänningsfallet
Absolut, man kan börja med spänningsfallet. Räknar man på max 4 % från mätarskåpet så uppfyller man utlösningsvillkoret med råge för alla typer av säkringar utom D-dvärgar.
Formel:
Lmax = (Uf · 0.04 / Ib - Zh) / (2 · p / A ·(1 + a · (t2 - 20))
Zh = huvudledningens impedans mellan mätarskåp och central.
Ib = Belastningsström, eller säkringens märkström.
p = resistiviteten för Cu (0.0183)
A = Arean på gruppledningen (mm²)
a = Temp.koeff. (0.00393)
t2 = Gruppledningens temperatur.
Intressant, i Bilaga 6B i föregående inlägg står det "För enfasiga ledningssystem (230V växelspänning): dividera den maximala ledningslängden med 2."
Det innebär alltså att man "bara" kan komma ca 32-34m med en 10A säkring och 1,5mm2(enfas) för att klara 4% spänningsfall...under förutsättning att säkringen sitter som servicesäkring och kabeln ansluts direkt på den?
Har jag förstått det helt galet?
Om det stämmer måste jag nog erkänna att det kanske blivit lite väl långa kablar ibland
Man bör kanske samtidigt säga att spänningsfallet beror på den ström ledningen belastas med. Normalt brukar den nog ligga en bit under säkringens märkström...annars blir det en dyr elräkning.