Spänning i teleuttag, m.m.

Idag var jag och felsökte telefonuttag.

Och jag har (tydligen) jättedålig koll på teleuttag. Har typ inte alls hållt på med de. Javisst har jag satt upp ett extra eller flyttat ett någon gång, men inte felsökt.

Men för många år sedan grejade jag mer och hade mer koll, och idag sa minnet åt mig att det ligger 10-15 V AC i 440Hz som man ska kunna mäta upp med multimetern.

Men så var det inte alls. Ingenstans hittade jag någon AC, men med en telefon kunde jag höra en kopplingston...

Sen så läste jag på nätet ikväll, och får fram att det brukar ligga runt 48-50V DC på ett fungerande telejack.

Stämmer detta?
Var det som jag mindes förut? Och när ändrades det i så fall?

Under den tid jag arbetade med detta så var ca 50V DC normalt och 110V vid påringning.

Michell Andersson skrev: Under den tid jag arbetade med detta så var ca 50V DC normalt och 110V vid påringning.

Detta var ju för ett decennie sedan, men jag kommer ihåg samma som Michelle, speciellt om 110VDC vid rington!

Jag kommer ihåg att man kopplade ringklockan till telejacket, så fick den ju spänning. :tummeupp:

440 Hz är svarston, kopplingston mm, men den har mycket låg nivå, storleksordning 0,1 - 0,2 V. Och den skickas inte ut från växeln förrän man belastar linjen med en telefon med avlyft lur.

På linjer med samtalsräknare (t ex för telefonautomater) förekom förr i tiden markeringspulser med ganska hög frekvens - t ex 12 eller 16 kHz, som kunde ha nivåer på 10-20 V. Men allt sådant tror jag är borta idag.

Det vanliga på en "riktig" telefonlinje är ca 50 V DC med linjen obelastad och inre resistans några kohm. Linjen är plusjordad. Om man kortsluter linjen brukar linjeströmmen bli mellan 10 och 50 mA , och då hamnar den på ungefär -25 V relativt jord (det är ett bra felsökningsknep - om linjen är i ordning ska spänningen mot jord vid kortslutning bli exakt halva det värde som spänningen med obelastad linje har. Annars är det inte samma resistans i båda ledarna i paret eller isolationsfel mellan ena ledaren och jord). När man har en telefon, modem eller liknande inkopplad med avlyft lur så brukar linjespänningen bli 5-10 V och strömmen ungefär densamma som vid kortslutning.
Ibland kan man råka på linjer som har lägre tomgångsspänning, t ex nominellt 24 eller 36 V. På anknytningar från företagsväxlar kan även 32 V förekomma.
Det finns också en del udda fall där det inte är resistiv matning utan där linjen matas via en konstantströmregulator (vanligt i IP-telefoniadaptrar, linjedelare och liknande prylar).

Ringsignalen brukar vara omkring 100 V AC obelastad men kan sjunka ner mot 30 V om linjen är hårt belastad av t ex flera gamla telefoner med mekanisk ringklocka. Frekvensen är i Sverige normalt 25 Hz men även 50 Hz kan förekomma. I udda sammanhang kan man råka ut för vilken frekvens som helst mellan 10 och 70 Hz.

Jag vill bara inflika ett stort tack för Torbjörns utförliga svar! Inte bara just i denna tråden utan generellt.

Människor som har stor kunskap och dessutom kan och vill förmedla den på ett pedagogiskt sätt finns det alldeles för få utav.

Torbjörn har svarat utförligt, som alltid, men lite kan jag också tillföra.
Likspänningen som matas ut från telefonstationen är på -48 VDC, men kan ju på grund av ledningsresistens bli lägre ute i jacket. Detta gäller för stationer av typen A-204 och nyare. Äldre system, till exempel STD-41, körde med -36 VDC systemspänning och matar följdaktligen ut denna lägre spänning.
Nominell spänning för ringsignal är 110 VAC, 25 Hz.

När vi kommer till typ telefonautomater och samtalsräknare så fanns det flera sätt att överföra information till dessa. Allt ifrån polväxlingar till de relativt höga frekvenspulser som Torbjörn beskriver. Vi som har några år på nacken kommer säkert ihåg att man kunde höra klicket av polväxlingen när man ringde "långdistans", och ju längre distans, ju tätare kom klickningarna. Man använde helt enkelt samma trådpar för signalering som man använde för talöverföring.
I och med digitaliseringen av telefonnätet så kunde man inte göra så längre, och man införde ett separat signalnät benämnt SS#7.

Jag får tacka så mycket för alla bra inlägg, men särskilt tack för Torbjörns grundliga genomgång, och tack till alla övriga inläggsskrivare.


Då tror jag att jag mindes (nästan rätt), men något bitfel har det blivit i datan.
Jag hade alltså för mig att den där 440Hz 10V låg på linan vid obelastad lina, men så verkar det aldrig ha varit, utan runt 48V DC (ibland 24V-36V), för att sedan övergå till 10V 440Hz när en telefon kopplas upp (lastar ner linan).
(Och tio volt var alltså DC-komponenten med avlyft lur )

Torbjörn Forsman skrev: (det är ett bra felsökningsknep - om linjen är i ordning ska spänningen mot jord vid kortslutning bli exakt halva det värde som spänningen med obelastad linje har. Annars är det inte samma resistans i båda ledarna i paret eller isolationsfel mellan ena ledaren och jord)

Vilken jord?
Elnätets jord (PEN, typ).

Åh, jag glömde bort en del som också kan vara intressant...
Det som skrivits tidigare gäller ju bara för rena telefoniledningar med en abonnent och ett nummer.
Hur gör man då om man vill fler nummer på samma ledning? Och hur gör man när det handlar om tex ADSL?

Förr i tiden, innan digitaliseringen, så kunde man faktiskt få två nummer på samma ledningspar. Man använde då en såkallad bärfrekvensutrustning. Principen var att man överlade en signal med högre frekvens än den normala (300-3000 Hz) och modulerade denna med andra linjens signaler. I abonnentänden var det sedan bara att splitta signalen, filtrera bort bärvågen, och se till att man kunde skicka ut ringspänning till andra linjen.
Dessa utrustningar var ganska vanliga förr, på landet, där det var ont om fysisk tråd.

ADSL fugerar på ungefär samma sätt, man överlagrar en digital signal på den vanliga ledningen. Denna signal filtreras sedan ut i splittern man kopplar in på ledningen i första jacket.

När man mäter med vanliga instrument på sådana här ledningar, innan splitter eller BF-utrustning, så kan man få lite skumma värden som inte alltid stämmer överens med vad man förväntar sig.

Och ännu tidigare fanns trådradio som arbetade med överlagrad bärfrekvens på teleledningen (tre olika frekvenser på långvågsbandet, omkring 200 kHz). Det togs i bruk i slutet av 1940-talet, dåvarande Televerket tyckte det var en mycket bättre lösning än att gå över till FM-rundradio för att få plats med flera radiokanaler och kämpade med näbbar och klor för att fördröja FM-utbyggnaden men fick till sist ge med sig. FM-sändningarna började i Sverige 1955 och nätet var fullt utbyggt något år in på 60-talet. De sista trådradioanläggningarna i Sverige lär ha stängts av 1971. För några år sedan tog jag över diverse prylar ur dödsboet efter en "televerksgubbe", där fanns en hel del radiorör som troligen har varit reserver till trådradiosändare. T ex sändarslutrör 807 och 813, likriktarrör 5Z3 och 866. Kartongerna var datumstämplade omkring 1965.

När det gäller att mäta likspänning på en teleledning med överlagrad bärfrekvens så brukar det fungera mycket bättre med "märkes-instrument" med bra störimmunitet (t ex Fluke) än med digitalmultimetrar av lågprismärken. Allra bäst är såklart en analog multimeter helt fri från aktiv elektronik.