Väcker liv i en gammal tråd.
Det slog mig nämligen att uttrycket för radiell värmeledning har samma geometriska ursprung som beräkning av ett jordtags resistans, härlett genom inlägg
#3
och
#11
.
Analogerna är följande:
λ [W/m*K] är värmekonduktiviteten, inversen till motståndstalet [m*K/W]. Analogt med inversen av resistivitet, alltså 1/ρ.
t2-t1 [C eller K] är potentialskillnaden, analogt med
ΔU. Skulle därmed kunna skrivas
Δt.
Q [W] är flödet, analogt med strömmen
I genom jordtaget vid potentialskillnad.
Dock så finns en väsentlig skillnad. Vid termodynamiken så är
Q redan effekten som överförs. I elsammanhang så behöver man ytterligare multiplicera flödet med potentialskillnaden för att få ut effekten. Det bör bero på de ingående enheterna för de olika storheterna.
Motståndstalet inom termodynamiken är enheten m*K/W.
Motståndstalet inom elektrodynamiken är enheten Ωm.
Vill jag att det ska vara helt analogt från elektrodynamik till termodynamik borde jag kanske använda mig av enheten V*m/W istället, vilket inte är enligt praxis och dessutom mindre användbart i andra sammanhang inom elektrodynamik.
EDIT: Ett tillägg. Vm är detsamma som flux av elektriskt fält, storhet Φ
E. Alltså hur måna V/m som passerar en area m
2. V/m*m
2 = V*m
2/m = V*m*
m/
m = Vm. Vm/W då, ja, fortfarande inte användbart enligt min erfarenhet (elektriskt flux per watt).
Geometrin är dock densamma med undantaget att jordtaget avslutades med en halvsfärs yta på slutet. Integrationen över cylinderns sveparea är densamma. En annan skillnad är att hela uttrycket är negativt för termodynamiken, något som egentligen bara ger vilket håll effekten går åt.