Högspänningsbrytare

Jag tycker de flesta diskussioner här är givande! Jag lär mig nya saker hela tiden.
Det kräver alltid att man tänker efter en stund och man får ibland söka sig tillbaka till litteraturen och sådan lär man sig också mycket av, man ser många gånger nya infallsvinklar.

”Jag började inte lära mig något förrän jag var färdig med mina studier.”
Anatole France

Jag befinner mig ofta där själv, just att man sitter och bläddrar genom "gamla" böcker (för mig är de fortfarande nya eftersom det är första gången jag läser dem ). Men man tappar lätt modet då alla andra insett något man själv inte insett än. Men det är kanske detta som gör det hela så lustfyllt, att det inte dröjer länge mellan utmaningarna.

Detta forum har varit väldigt utvecklande för mig. Nog så att jag vågar påstå att det är den enskilt största faktorn.

Mikael Malmgren skrev: Det går att kombinera trefasbrytare med ett manöverdon per fas och syncroniseringsrelä som ser till att den enskilda polen sluter respektive bryter vid nollgenomgång. Detta används bla vid inkoppling av långa linjer, shuntreaktorer och transformatorer samt urkoppling av tex shuntreaktorer.

Om jag förståt det hela rätt så kan även polerna "snedställas" dvs de går inte till och från simultant även om det bara är ett manöverdon. (Om jag fattat det rätt!)

Jag kan göra ett tillägg till detta.

Vid direktjordat nät så är följden L1, L3, L2 med 1/6 period mellan brytningarna, d.v.s. 3,3ms.
Vid impedansjordat nät så är det L1 och L2 samtidigt i ett ögonblick då de är av samma storlek (alltså inte i nollgenomgången) och L3, 1/4 period senare då L3 har nollgenomgång, d.v.s. 5ms.

För att få ihop detta så ska man antingen ha ett manöverdon per brytare som styrs via synkroniseringsrelä. Eller så har man ett gemensamt manöverdon med då snedställd mekanik till brytarna, precis som du påpekade Mikael.

Jag har en känsla av att jag en gång i tiden har hört en historia om en högspänningsbrytare med gemensamt manöverdon för alla tre faserna, som oavsiktligt blev "snedställd" som följd av att fundamentet till en av brytarpolerna lyftes av tjäle.

Blev konsekvensen av detta en bättre brytning av en ren slump eller var det så att det var detta som gav upphov till idén bara?

Konsekvensen var att allting blev sämre eftersom en fas bröt långt före eller efter de andra två, det resulterade i att reläskydd löste ut på helt andra ställen i nätet varje gång den där brytaren manövrerades.

Hej, jag är ny på detta forum.
Sålänge ljusbågskontakterna är i ingrepp är potentialskillnaden naturligtvis noll. När dom dras isär bildas ljusbågen som har en viss spänning mellan elektroderna. Denna sammansätts av en elektrodsspänningsfall (10-30 V) samt ett spänningsfall som är längdberoende och framförallt strömberoende. Om strömmen är hög (säg över 500 A) så kan ljusbågen vara fet och bra ledande. En spinkig ljusbåge under 50 A har dålig ledningsförmågan och hög spänningsfall. Allt detta sagda gäller SF& för jag har inge erfarenhet med gamla oljebrytare.
Nära nollgenomgång slocknar ljusbågen. Nu händer en kapplöpning mellan två effekter:
1. Gassträckan mellan kontakterna återvinner dielektrisk hållfasthet genom rekombination av ioner och tillförsel av ny gas genom blåsverkan
2. Spänningen över brytstället återbyggs rasande fort. Kortslutningsströmmen i nätet var mest induktivt även vid stumt jordfel. Vid strömnoll är därför den bakomliggande spänningen på max. Efter nollgenomgång försöker spänningen komma upp till peakvärdet illa kvickt, dvs inom några mikrosekunder.

Brytaren måste ha en hög kontakthastighet samt en bra tillförsel av färsk gas för att klara detta.
Svåra fall kan inträffa vid låga induktiva eller kapacitiva laster, t ex tomgående linjer eller transformatorer. IEC's provnormer beskriver detta.