Högspänningsbrytare

Funderade på en sak om högspänningsbrytare... Tänkte att kanske någon på forumet har svar på mina frågor.

För en högspänningsbrytare så är det nästan en förutsättning att strömmen får vänta på brytning tills en nollgenomgång inträffar. Mellan brytögonblicket och nollgenomgång så har vi en ljusbåge, vilken man väljer att hantera och släcka i samband med nollgenomgången. Men hur hanterar man de situationer då det uppstår ett stumt fel och det finns en överlagrad likströmskomponent? Eller är det så att denna likströmskomponent aldrig blir så stor att vi inte får en nollgenomgång? Eller är den under så kort tid att vi enbart försenar brytningen en eller två halvperioder?

Sen tänkte jag på de situationer då det är övervägande induktiv last ansluten vid brytningen... Innebär inte detta att om brytningen sker vid strömmens nollgenomgång så kommer spänningen vara nära sitt toppvärde... Det borde försvåra brytningen, eller åtminstone öka risken för återtändning av ljusbågen ganska rejält.

Finns det någon som kan ta sig tid att förklara lite mer...?

Precis, om det i något enstaka fall skulle följa med en stor likspänningskomponent så varar den inte särskilt många perioder, åtminstone inte innan den har klingat av så att nollgenomgångarna börjar uppträda igen. Förmodligen är likspänningen redan borta innan reläskydden och brytarens utlösningsmekanism har reagerat så att kontakterna börjar gå isär.

Det stämmer, problemet med "återvändande spänning" har under årens lopp ställt till mycket huvudbry för brytarkonstruktörerna. De värsta fallen får man i sammanhang där det finns både induktans och kapacitans inblandat så nätet från brytarens synpunkt ser ut som en resonanskrets. Ett sådant fall är långa stamledningar med seriekondensatorer, ett annat fall kan man tänka sig är ett industrinät med en hel del faskompenseringskondensatorer installerade, och som matas via en transformator med hög kortslutningsimpedans (alltså stor läckinduktans) och/eller en lång friledning.
Det finns fall där man får acceptera flera återtändningar (men då också måste se till att brytaren håller för detta), eller då man får acceptera att ventilavledare i närheten tänder för att svälja kopplingsöverspänningarna i samband med en svår brytning.

Sen är det ju faktiskt så att i det ögonblick då strömmen genom brytaren är noll, så måste spänningen över brytaren också vara noll, oavsett om kontakterna är öppna eller slutna. Det gäller att spänningen inte återvänder med större branthet än att kontaktrörelsen och inflöde av något isolerande, icke joniserat material mellan kontakterna hinner före, om man ska slippa återtändningar.

Torbjörn Forsman skrev: Sen är det ju faktiskt så att i det ögonblick då strömmen genom brytaren är noll, så måste spänningen över brytaren också vara noll, oavsett om kontakterna är öppna eller slutna. Det gäller att spänningen inte återvänder med större branthet än att kontaktrörelsen och inflöde av något isolerande, icke joniserat material mellan kontakterna hinner före, om man ska slippa återtändningar.

Men hur kan spänningen över brytaren bli 0 när kontakterna öppnas om nollgenomgången för strömmen ska ske samtidigt? Det måste väl innebära en effektfaktor nära 1 i nätet? Eller vad missar jag?

Jag förstår att det isolerande mediumet måste tryckas en med en sådan hastighet att tätheten av det elektriska fältet som krävs i varje ögonblick för att jonisera mediumet är högre än tätheten av det elektriska fält som kan uppstå över brytarkontakterna vid en brytning. Om det villkoret är uppfyllt så borde återtändning inte kunna inträffa. Konstruktionen mynnar väl ut i en kapplöpning av dessa två faktorer? Eller åtminstone av faktorer som beror stort på dessa faktorer. Förväntad derivata av den återvändande spänningen avgör i så fall medium och hastigheten av mediumets rörelse mot ljusbågskontakterna i brytaren?

Vad är det så som styr förväntad derivata av den återvändande spänningen? Är det enbart aktuell spänningsnivå, konstruktionsspänningen, eller finns det andra faktorer? Exempelvis det transienta förloppet? Du nämnde resonansfenomenet, är detta en faktor?

Jag är långt ifrån någon speciallist på brytare (så jag tittade lite i gamla böcker).

Det är inte så (normalt) att brytaren väntar på nollgenomgången innan brytmanöver. När trippsignal kommer så dras brytarkontakterna isär och en ljusbåge kommer att uppstå. När strömmen sjunker så kommer ljusbågens diameter krympa och vid nollgenomgången finns fortfarande en liten joniserad kanal. Det gäller nu att kyla ner ljusbågen som är ca 10 000 grader C till ca 1 000 grader C, då övergår den gas som bildas från en ledare till en isolator.
Det fungerar inte med naturlig avkylning utan man måste blåsa direkt på ljusbågen (längsblåsning eller tvärblåsning). Blåsenergin tas från ljusbågen, yttre källa eller en kombination av de båda.

Kortslutning direkt på klämmorna kan ge en återvändande branthet på spänningen på 1-5 kV/microsekund.
Avståndsfel på en ansluten luftledning någon eller några km ger en branthet på 5-15 kV/microsekund den blir högre pga det högfrekvent förlopp ledningssidan som kan uppstå (L och C).

Det går att kombinera trefasbrytare med ett manöverdon per fas och syncroniseringsrelä som ser till att den enskilda polen sluter respektive bryter vid nollgenomgång. Detta används bla vid inkoppling av långa linjer, shuntreaktorer och transformatorer samt urkoppling av tex shuntreaktorer.

Om jag förståt det hela rätt så kan även polerna "snedställas" dvs de går inte till och från simultant även om det bara är ett manöverdon. (Om jag fattat det rätt!)

(Lit Elkraftsystem 1, Liber 1997)

Precis så har jag förstått det också. Både gällande släckning av ljusbågen samt fördröjning mellan faserna. Det kan antingen styras in att det blir 6,6ms fördröjning för L2 och 13,2ms för L3 redan vid frånslaget av brytaren eller så snedställer man mekaniken så att du får motsvarande fördröjning. Mekanisk lösning torde vara vanligare förr och styrd fördröjning vanligare idag tycker jag.

Det jag har problem med är just återtändningen vid misslyckad brytning.

Har även hört en del om just vacuumbrytarna och deras förmåga att släcka ljusbågen innan nollgenomgången. Jag förstod det som att detta resulterar i spänningssänkning i de andra två faserna eftersom spänningen abrupt höjs i den fasen vilken bryts. Det är såklart bara ett problem under några enstaka millisekunder, men fel kan hinna uppstå under denna korta tid, eller åtminstone utrustningar ta skada. Eller har jag uppfattat fel?

EDIT: Nollgenomgång för L3 sker faktiskt vid 3,3ms efter L1 också så egentligen borde det vara här L3 bryts. Alltså, L1 bryts vid 0ms, L3 vid 3,3ms och L2 vid 6,7ms.

Michell Andersson skrev:

Torbjörn Forsman skrev: Sen är det ju faktiskt så att i det ögonblick då strömmen genom brytaren är noll, så måste spänningen över brytaren också vara noll, oavsett om kontakterna är öppna eller slutna. Det gäller att spänningen inte återvänder med större branthet än att kontaktrörelsen och inflöde av något isolerande, icke joniserat material mellan kontakterna hinner före, om man ska slippa återtändningar.

Men hur kan spänningen över brytaren bli 0 när kontakterna öppnas om nollgenomgången för strömmen ska ske samtidigt? Det måste väl innebära en effektfaktor nära 1 i nätet? Eller vad missar jag?

Effektfaktorn i nätet bestäms ju av fasspänning eller huvudspänning och ström. Ur brytarens synpunkt spelar det ingen roll vad brytarkontakterna har för potential relativt någon av de andra faserna, jord eller något helt annat, det intressanta är ju i det här fallet att i det ögonblick strömmen är noll, så måste spänningen över brytaren också vara noll om inte den själv på något sätt kan lagra eller generera energi (se brytaren som ett motstånd som kan variera mellan försumbart låg och oändligt hög resistans, och tillämpa ohms lag på den).

Michell Andersson skrev: Jag förstår att det isolerande mediumet måste tryckas en med en sådan hastighet att tätheten av det elektriska fältet som krävs i varje ögonblick för att jonisera mediumet är högre än tätheten av det elektriska fält som kan uppstå över brytarkontakterna vid en brytning. Om det villkoret är uppfyllt så borde återtändning inte kunna inträffa. Konstruktionen mynnar väl ut i en kapplöpning av dessa två faktorer? Eller åtminstone av faktorer som beror stort på dessa faktorer. Förväntad derivata av den återvändande spänningen avgör i så fall medium och hastigheten av mediumets rörelse mot ljusbågskontakterna i brytaren?

Vad är det så som styr förväntad derivata av den återvändande spänningen? Är det enbart aktuell spänningsnivå, konstruktionsspänningen, eller finns det andra faktorer? Exempelvis det transienta förloppet? Du nämnde resonansfenomenet, är detta en faktor?

Det är framför allt olika transienta förlopp och resonansfenomen omkring brytaren. Jag brukar gärna göra en analogi med brytarspetsarna i fördelaren på en gammal bilmotor. De har ju till uppgift att bryta en likström i en kraftigt induktiv krets, där induktansen utgörs av tändspolens primärlindning. För att minska den återvändande spänningens derivata sitter en kondensator parallellt med brytarspetsarna, tack vare dess kapacitans ökar spänningen inte fortare sedan brytarspetsarna har börjat öppna, än att det aldrig uppstår någon nämnvärd ljusbåge. Utan kondensator blir det kraftiga ljusbågar mellan brytarkontakterna, de bränns sönder snabbt och dessutom blir det knappt någon energi överförd till tändspolens sekundärlindning eftersom det mesta av den induktivt lagrade energin går åt i primärsidans ljusbågar. I just tändsystemsfallet har kondensatorn även en ytterligare funktion, nämligen att bilda en resonanskrets tillsammans med tändspolens primärlindning, som får ungefär samma resonansfrekvens som sekundärlindningen har tillsammans med dess egna interna strökapacitanser. När båda lindningarna är avstämda till samma frekvens är det lättare att få ut nyttig energi från sekundärlindningen. Typiska data för primärkretsen är att kapacitansen kan vara 0,2-0,3 uF och induktansen 5-10 mH. Sekundärlindningens induktans kan vara 30-50 H och det är svårt att säga något exakt värde på dess kapacitans eftersom den är fördelad inom lindningen. Toppspänningen på den första halvperioden i den dämpade svängning som uppstår om inte energin går åt i en gnista i ett tändstift, kan vara 300 - 400 V på primärsidan och kanske 25 kV på sekundärsidan.

Jag menade inte att spänningen relativt något annat skulle ha betydelse. Jag syftar enbart till potentialskillnaden mellan de två kontakterna i brytaren. Och jag förstår resonemanget med brytarens varierande tillstånd med avseende på spänningsfall och impedans.

I mitt resonemang så är spänningsfallet över brytaren i slutet läge nära nog 0, helt försumbar. Så fort ljusbågskontakterna börjar separera så uppstår en ljusbåge och i takt med att kontakterna flyttar sig från varandra så kommer ljusbågens längd öka och likaså så resistansen över ljusbågskontakterna i brytaren. Spänningsfallet över brytaren ökar därmed eftersom att det fortfarande finns en ström i kretsen. Vid strömmens nollgenomgång så upphör strömmen under ett kort ögonblick och ljusbågen minskar i omkrets för att nära nog slockna. I detta ögonblick är kretsen bruten och potentialskillnaden mellan ljusbågskontakterna borde vara maximal, om man ser till effektivvärdet. Men om man ser till potentialskillnadens momentana värde så borde det vara omöjligt att ha en nollgenomgång för spänningen på aktuell fas i samma ögonblick om inte kretsen är en perfekt resonanskrets eller att det inte finns reaktiva komponenter i kretsen. Båda två är väl för mig helt otänkbara.
Det som gör mig förvirrad i detta var att du skrev texten nedan:

Sen är det ju faktiskt så att i det ögonblick då strömmen genom brytaren är noll, så måste spänningen över brytaren också vara noll, oavsett om kontakterna är öppna eller slutna. Det gäller att spänningen inte återvänder med större branthet än att kontaktrörelsen och inflöde av något isolerande, icke joniserat material mellan kontakterna hinner före, om man ska slippa återtändningar.

Det understrukna gör mig förvirrad och jag får inte det till att stämma.

Tanken med vakuumbrytaren var något helt separat från ovan beskrivning och kan lämnas gör sig tills ovan är utrett.

Hmm.

Just i ögonblicket då strömmen genom brytaren är noll så kan ju spänningen över den inte heller vara något annat än noll, oavsett om den för tillfället är låg- eller högohmig mellan kontakterna. Men det som är intressant är, vad som händer med spänningen över de öppna brytarkontakterna omedelbart efter nollgenomgången, om ljusbågskanalen då är avjoniserad så att det inte kan flyta någon ström genom brytaren om det inte sker en återtändning.

Så här ser jag det:
Det elektriska fältet upphör väl inte för att kretsen öppnar sig? Potentialskillnaden över den del där EMKn omvandlats är densamma oavsett om kretsen är bruten eller sluten, i min värld. Om man förenklat ser det till ett enfasfall med fasspänning på låt säga 6,4kV (11kV fas till fas) så har vi 6,4kV över trafolindningen, exklusive inre impedansen. Detta måste omsättas till motsvarande spänningsfall i kretsen enligt KVL. Spänningsfallet kommer fördela sig proportionellt över de olika seriellt anslutna impedanserna i kretsen. Den högsta impedansen i kretsen då den bryts är brytaren, då den är närmast oändlig. Alltså skulle potentialskillnaden mellan brytarens två poler vara i princip detsamma som E, 6,4kV. Detta gäller för effektivvärdet.

Gällande momentanvärdet för spänningen så borde detta vara, i det ögonblick då strömmen har sin nollgenomgång och med bakgrund av ovan resonemang med KVL, u = û * sin ( ω t + φ + φ_î )...?

Enligt mitt resonemang så kan inte potentialskillnaden över brytarens poler vara 0 då ljusbågen slocknar om det är en förutsättning att ljusbågen slocknar vid i = 0 om inte villkoret φ + φ_i = 0 är uppfyllt, vilket det rimligen inte borde vara om det inte är en REN resistiv krets eller att det uppstått fullständig resonans.

Jag hoppas att mitt resonemang är så pass transparent att det går att avgöra var jag resonerar fel.

EDIT: Kom på efteråt att jag kanske skulle utveckla angående vilkoret φ + φ_i = 0.
Mitt resonemang var att φ + φ_i = φ_u och att φ_u måste vara lika med 0. Eftersom strömmens nollgenomgång var en förutsättning så måste även φ_i vara lika med 0. Det ger egentligen att även φ måste vara lika med 0 eftersom φ = φ_u - φ_i => φ = 0 - 0 = 0. φ lika med noll är detsamma som cos φ = 1.

Jag tror skillnaden mellan resonemangen är att jag ser på spänningen över brytaren, du ser på spänningen mellan ena brytarkontakten och en annan fas.

Ur brytarens synpunkt spelar det ju ingen roll vad den har för potential mot jord eller om det finns andra ström- och/eller spänningsförande faser i samma krets och vad som eventuellt händer i de andra faserna samtidigt.

Man måste också skilja på å ena sidan effektivvärden och å andra sidan momentanvärden. Och talar man om nollgenomgångar så är det alltid momentanvärdena som avses.

I det ögonblick då strömmen genom brytaren har nollgenomgång (dvs innan den har brutit), så måste ju också summan av alla spänningars momentanvärden i kretsen vara lika med noll, sen är det en helt annan sak om effektivvärdet mätt över en längre tid har ett värde som är skilt från noll.

Nej, jag syftar inte på spänningens momentanvärden relaterat till andra faser utan syftar snarare på den fasförskjutning som uppstår mellan spänning och ström, och då momentant. Spänning och ström, i samma fas, kan väl aldrig ligga i fas med varandra om det inte är så att cos φ, effektfaktorn, är lika med 1. Det strider liksom mot det mest grundläggande jag fått lära mig om växelström. Och att effektfaktorn är lika med 1 kommer inte ske om det inte är en rent resistiv krets, vilket det inte kommer vara, eller att kretsen blir perfekt avstämd med avseende på de reaktiva impedanserna just i det ögonblick då brytaren manövreras och även detta känns som att det är i princip omöjligt. Och gällande spänningen över brytaren så syftar jag till potentialskillnaden mellan brytarens poler, inte relaterat till något annat. Det kan bara inte vara relaterat till något annat som jag uppfattar det.

Som jag förstått det så kan du inte ha nollgenomgång för fas och spänning i samma ögonblick om det inte är en rent resistiv krets eller att kretsen är perfekt avstämd så att vi i båda fallen har cos φ = 1.

När du har fasförskjutning mellan spänning och ström är det när strömmen passerar en komponent med kapacitans eller induktans. Och då är det spänningen/strömmen över/genom själva komponenten som avses, inte andra delar av kretsen.

Om strömbrytaren i sig är kapacitiv eller induktiv så kan det bli fasförskjutning över den komponenten, men jag tror en strömbrytare är i huvudsak resistiv (med oerhört låg resistans i slutet läge, och oerhört hög resistans i öppet läge).

Michell Andersson skrev: Som jag förstått det så kan du inte ha nollgenomgång för fas och spänning i samma ögonblick om det inte är en rent resistiv krets eller att kretsen är perfekt avstämd så att vi i båda fallen har cos φ = 1.

Den intressanta kretsdelen i det här fallet utgörs ju av brytaren och dess ljusbåge, och den är med största sannolikhet varken induktiv eller kapacitiv (åtminstone inte till den grad att det spelar någon roll vid så låg frekvens som 50 Hz), och därmed kan vi anse att brytarens effektfaktor är lika med 1. Om det sedan finns induktans, kapacitans eller "levande" last någon annanstans i nätet spelar ingen roll just nu.

Brytförloppet avseende vad som händer just vid nollgenomgången är ju så kortvarigt jämfört med en hel period av nätfrekvensen, att det är meningslöst att fundera på vad som händer vid sinusformade nätfrekventa förlopp. Eventuella uppstående kopplingsöverspänningar och transienter kommer säkerligen att ha en helt annan grundton än nätfrekvensen, och därmed beter nätets reaktiva komponenter sig på helt andra sätt än för nätfrekvens.

Förlåt, men det ni skriver Micke och Torbjörn kan jag verkligen inte ta till mig. Om en krets skulle bete sig på det sättet som ni beskriver så skulle effektkompensering i ett nät inte ha någon effekt om det inte skedde i direkt samband med den komponent man avser kompensera, och inte ens då egentligen. Istället så kompenserar man ju hela nät i enskilda punkter. Petersénspolar skulle ju inte fungera med detta tankesättet. Ni omkullkastar även Thévenins teorem med avseende på reaktiva komponenter i samma stund som ni påstår det ni gör. Likaså Kirchhoffs strömlag. Riktade reläskydd skulle inte heller fungera eftersom det inte skulle gå att avgöra riktning av effekten.

Om du får en fasförskjutning så är denna fasförskjutning densamma genom hela den seriella kretsen. Det är min uppfattning och jag ser i dagsläget inte hur något annat skulle fungera.

EDIT: En drossel (strypare) skulle inte heller ha någon funktion i en lysrörsarmatur om det ni påstår stämmer.
Vill även påpeka att min uppfattning är att nätet vilket utgör en del av kretsen är huvudsakligen induktiv. Kretsen i vilken brytaren är ansluten är alltså huvudsakligen induktiv enligt min uppfattning varför spänningen ligger före strömmen... och det anser jag gälla för hela kretsen.

Om du sätter en resistans i en godtycklig krets så är spänningen u över denna
u = i * R ; inget annat.

Så spänningen är alltså, helt enligt ohms lag, endast beroende av strömmen, och har inget annat fasläge.


(Jag använder notation med litet u och litet i för att beteckna att det rör sig om momentanvärden av spänning och ström)

Jag kan inte bestrida det du skriver Micke, oavsett hur jag vrider och vänder på det, och tänker inte försöka göra det heller.

Det som nu ställer till det för mig är jag måste ompröva en del av det jag tidigare antog var sant. Som jag ser på det nu så uppstår det initialt en konflikt mellan två saker jag trott var sanna. Jag måste på pusselbitarna att passa igen.

För egen del, sedan jag studerade för att bli elektriker för snart 9 år sedan, så har det jag skrivit tidigare varit min sanning. Jag försöker bara komma underfull med om det egentligen innebär en konflikt. Konsekvensen av Ohms lag för momentana värden måste i sådant fall vara att densiteten av antalet elektroner som passerar en given tvärställd yta kan variera i olika tvärställda ytor i kretsen och att effektfaktorn enbart representerar medeltalet av kretsens totala förskjutning.

Desto mer jag tänker på det så finns det nog ingen konflikt... och pusselbitarna passar nog i alla fall.

Okej, Torbjörn och Micke, jag köper era resonemang. Nollgenomgång av ström och spänning sker samtidigt över brytaren. Då strömmen är 0 är spänningen 0.

Michell Andersson skrev:
Om du får en fasförskjutning så är denna fasförskjutning densamma genom hela den seriella kretsen. Det är min uppfattning och jag ser i dagsläget inte hur något annat skulle fungera.

Nej, så är det inte.

Antag att du har en seriekrets bestående av en ideal spole och ett motstånd. Det går samma ström genom hela kretsen, men spänningen över spolen är inte i fas med spänningen över motståndet. Spänningen över spolen ligger 90° före strömmen medan spänningen över motståndet ligger i fas med strömmen. Och spänningen över hela kretsen får ett fasläge som ligger någonstans mellan 0° och 90° före strömmen, beroende på förhållandet mellan spänningarna över de två komponenterna. Beroende på vilken del av kretsen, eller kanske hela kretsen, man betraktar, så kan man alltså tala om tre olika spänningar, tre olika faslägen och tre olika effektfaktorer som alla är ur sin synpunkt korrekta.

Och vid en parallellkrets blir förhållandet tvärt om - samma spänning råder över båda komponenterna, men strömmen genom vardera komponenten har sitt eget fasläge.

Men nu i brytarfallet, då det blir transienta fenomen under bråkdelen av en periodtid, är det som sagt ändå ingen mening att spekulera med hjälp av teori som fungerar för sinusformade förlopp som antingen är helt stationära eller som ändrar sig mycket långsamt i förhållande till periodtiden.

Hittade nedan text och bild.

Figure 3.6 shows the current and the voltage at interruption of the current. The circuit breaker will only interrupt the current at a current zero. At this instant the supply voltage u of the network is close to its peak value, since the circuit is almost purely inductive. The voltage across the circuit breaker is low (equal to the arc voltage) as long as the current has not been interrupted. After interruption, this voltage will approach the value of the supply voltage through a transient oscillation with a frequency determined by L and C of the network. The overshoot will typically be of the order of 40 - 60%. (Had the circuit been entirely without losses, R = 0, the overshoot would have been 100%).

The voltage across the circuit breaker after interruption is called the recovery voltage. The first oscillatory part of it is referred to as the Transient Recovery Voltage (TRV), while the later part is called power frequency recovery voltage. The power frequency recovery voltage is equal to the open-circuit voltage of the network at the location of the circuit breaker.

Both the Rate of Rise of Recovery Voltage (RRRV) and the peak value of the TRV are important parameters. Together with the magnitude of the current, these parameters determine the severity of the switching case. The ratio of the peak of the TRV and the peak of the source side voltage is called the amplitude factor.

Och denna text bekräftar bara det ni skrivit. Jag har inte gjort skillnad på nätverkets spänning och potentialskillnaden över brytarens kontakter, Vilket jag nu förstår måste varit det du menade tidigare Torbjörn. Jag förstod det inte då bara.

Av denna text att döma så verkar det dock som att den återvändande spänningens derivata beror på nätverkets spännings aktuella storlek och fasläge relativt brytarens aktuella spänning och fasläge. Över brytaren så har dock fasvinkeln konstaterats vara 0 i brytögonblicket vilket innebär att det som är helt avgörande måste vara nätverkets spännings läge och amplitud.

Detta gör att jag vill dra slutsatsen att desto högre û och desto högre induktans jag har i nätet, desto större är nätverkets spänning i brytögonblicket. Och desto större delar av induktiva och kapacitiva komponenter jag har, desto kraftigare oscillation kring nätverkets spänning kommer jag få. Ökad andel reaktiva komponenter kommer således öka risken att jag får en återtändning. Det skulle också förklara varför man har två, eller fler, brytare i serie vid högre spänningar då detta delar û med antalet brytare och därmed minskar risken för återtändning lika mycket.

Michell Andersson skrev: ...
Har även hört en del om just vacuumbrytarna och deras förmåga att släcka ljusbågen innan nollgenomgången. Jag förstod det som att detta resulterar i spänningssänkning i de andra två faserna eftersom spänningen abrupt höjs i den fasen vilken bryts. Det är såklart bara ett problem under några enstaka millisekunder, men fel kan hinna uppstå under denna korta tid, eller åtminstone utrustningar ta skada. Eller har jag uppfattat fel?

En sak du kan ta med dig framöver kring vakuumbrytares "hårda" karakteristik är att man inte ska förbise att ibland krävs överpänningsskydd, avledare på lastsidan om du tex kopplar en trafo eller motor. Har själv varit med om att knäcka torrisolerade trafos vid byte till brytare med vakuumelement där detta missats.

Och skönt att du fortfarande inte kom förbi Ohm trots ihärdiga tankeloopar. Långsamt maler du ner varje tänkbar aspekt av den tillämpade eltekniken anpassat till dina egna tankemönster, på sikt blir det riktigt starkt och bra.

Tomas Karlsson skrev: Och skönt att du fortfarande inte kom förbi Ohm trots ihärdiga tankeloopar. Långsamt maler du ner varje tänkbar aspekt av den tillämpade eltekniken anpassat till dina egna tankemönster, på sikt blir det riktigt starkt och bra.

Nä, Ohms lag tänker jag inte ändra på Den är mitt mantra. Det var faktiskt först då Micke skrev detta som jag tänkte efter... Och vad skönt att någon ser det ur ditt perspektiv Tomas. Mitt sätt kan ofta missuppfattas som att jag enbart är envis eller arrogant, men det beror på att jag inte ger mig förrän jag verkligen förstår, eller åtminstone tills jag TROR att jag förstår. Och det är aldrig personligt mot någon annan än mot mig själv. Och blir jag överbevisad i något jag själv är övertygad om vill jag hoppas att jag alltid kommer ge mig och anamma det nya.

Torbjörn och Micke, jag hoppas att ni inte väljer att uppfatta mig som aktern på en häst. I verkliga livet så är jag en ganska trevlig prick. Det kanske inte slår genom här på forumet dock där jag vittrat blod i min kunskapsjakt.